Uppgift 2

I ”låt den rätte komma in” skulle jag och Christoffer säga att den allvetande berättaren dominerar här. Däremot händer det ibland att meningar är berättade i jag form. Dessutom är det en karaktär som lämnas ute och beskrivs inte av en berättare utan i tredje person utifrån en annan karaktärs tankar.
Om Oskar berättar en allvetande berättare som vet allting, även så med Håkan. Alltså de viktigaste karaktärerna i boken. Men en allvetande berättare är också en form av tredje person. Däremot är Eli inte berättade av någon berättare utan är beskriven genom Oskar och Håkans tankar. Därigenom får man en mystisk uppfattning av Eli, en karaktär som man inte lära känna genom hennes egna tankar (genom halva boken).
I den här formen får vi veta väldigt mycket om karaktärerna, berättaren beskriver känslor och tankar, men dessa utifrån. Även fast vi får uppleva karaktärerna utifrån, av en allvetande berättar, får vi reda på lika mycket som om det hade varit i första person. Skillnaden är han/hon och jag. T.ex. ”han kände en brännande känsla” och ”jag kände en brännande känsla”. Vi får lika mycket information vid båda teknikerna.
Hade det varit så att boken varit skriven i första person från början till slut hade det varit svårt att följa berättelsen eftersom det är så många karaktärer och ”scener”. Skulle varje ny karaktärskiftning börja med ”jag” skulle man inte veta vem ”jag” var. Då skulle författaren behöva få fram vem ”jag” är i varje text. Det hade varit väldigt ineffektivt. Det hade fungerat om en karaktär skrivits i första person, som t.ex. Oskar. Men då skulle han vara den allvetande berättaren och vet allt om allas känslor och det är inte vem Oskar är.
Genom att läsa texten genom en allvetande berättares ord, tycker vi, gör den mer filmisk eftersom man tänker ”han lägger handen över pojkens mun”, han gör det. Man ser en man framför sig samtidigt som man vet hans känslor. Det hade varit annorlunda om det stod ”jag lägger handen över pojkens mun”, det känns mer som en mördares dagbok och att man ska se sig själv i den karaktären.

Den kursiva texten som kommer lite då och då är skriven i första person. T.ex. på sida 252, ”det här är min fritid, och det här är nåt jag gör enbart för nöjes skull”.

Om jag nu jämför två meningar, den ena från boken, den andra har jag gjort om till första person. S. 230.
Allvetande berättare: - ”Andedräkten stod i vita moln ur hans mun men han frös inte. Efter tio minuter var Oskar nere vid affären.”
Första person: ” Andedräkten stod i vita moln ur min mun men jag frös inte. Efter tio minuter var jag nere vid affären”

Det första exemplet får man reda på vem det handlar om i andra meningen. I det andra exemplet vet vi fortfarande inte vem det handlar om. Här ska författaren vid varje karaktärskifte få fram vems tankar det egentligen är. Krångligt? Ja. De kursiva meningarna förvirrar dock inte eftersom vi förstår och vet redan vem det är som tänker. Därför tycker vi att han valt den mest effektiva berättare för boken i sin helhet.