I den här boken använder sig författaren av flera olika berättarperspektiv. Dock är det huvudsakligen använda berättarperspektivet den allvetande berättaren med inslag av främst tredje personperspektiv men även ytterst lite första personperspektiv. Jag tycker personligen att John Ajvide Lindqvist balanserar dessa tre berättarperspektiv på ett bra sätt. Jag har alltid tyckt att en bok blir som bäst när den skrivs från den allvetande berättarens vinkel. Man kan känna en mystik genom att få en historia berättad från ett utifrånperspektiv men det känns ändå som att boken får ett helt annat djup genom att man får tillgång till olika karaktärers tankar och motiv bakom deras handlingar samtidigt som man som läsare får en bra överblick av alla händelser.

 Boken är annorlunda på det sättet att vi får tillgång till de flesta personernas tankar vilket gör att man får en viss förståelse för alla karaktärers handlingar och även känner sympati med dem. När en bok är uppbyggd på det här sättet finns det inga tydligt onda och goda personer, alla blir en grå massa av egenskaper som innefattar både gott och ont. Självklart finns det dock vissa personer som man som läsare sympatiserar mer med än andra i det avseendet att man har lättare att förlåta deras ”sämre” egenskaper och handlingar. Till exempel gör Ellie vissa oförlåtliga saker som att döda Jocke, men på något sätt kan man ändå förlåta henne när man senare i boken får reda på hur hon har blivit som hon är.

Det är ganska finurligt av författaren att blanda in så många personer och deras tankar eftersom man genom att få reda på dessa som läsare mycket lättare kan sätta sig in i en karaktärs personlighet och känna igen sig själv i deras tankar. Till exempel hade jag aldrig kunnat förstå hur Conny kunde vara så genomrutten som person och mobba någon annan som inte gjort honom någonting överhuvudtaget om det inte hade varit för att jag fick reda på hans livsförhållande och tankar kring saker och ting. Som vanligt är det den som mobbar som egentligen mår sämst av det han gör.

Jag tror att författaren har valt att använda sig huvudsakligen av den allvetande berättaren som berättarperspektiv eftersom det perspektivet på något sätt rättfärdigar hela hans tanke med denna banbrytande roman, som jag tror är en stark huvudstory som kompletteras med flera intressanta sidospår och en unik uppbyggnad av karaktärer där flera olika figurer tävlar om att vara huvudkaraktär och stå i centrum. Detta uppnås genom att vi hela tiden får reda på en viss händelse genom flera olika karaktärers perspektiv. Vi får reda på hur olika personer uppfattar samma situation.

På det stora hela tycker jag att Ajvide Lindqvist har lyckats strålande med berättandet i denna roman. Det hela känns både balanserat och lättgenomläst såväl som att boken är mycket spännande och intressant.

Niclas G